Autotropa’s Weblog

Varje medborgare i den gudomliga republiken hade en slav, en enda. Alla medborgare var också vid något eller flera tillfällen i sina liv någon annans slav. Slaveriets form hade fastslagits för oändligt längesedan – på den tid då gudarna ännu vandrade vid människornas sida sade de som ansåg sig veta. Även de var slavar gång efter annan.
Så länge man var slav var man tvungen att i allt lyda sin mästare, men bara i ett år – sedan skiftade man. Endast för mycket grova förseelser, såsom skadegörelse av helgedom, kunde man av den barmhärtiga domstolen åläggas att slava i ytterligare ett år. Ve den som fick tjänstgöra som träl i två eller fler år – vilken vanära! Lyckligtvis var sådana fall mycket sällsynta, ty ingen ville rubba jämvikten.
Likväl gav systemet i all sin helighet upphov till komplikationer. En medborgare som avundades den präktige slav hans granne fått sig tilldelad kunde för att reta denne döda trälen, genom list eller med rå, brutal styrka. Sådant straffades sällan då ingen orkade bemöda sig om att utreda orsaken bakom en värdelös slavs död. Trälarna var intet värda; de skulle ödmjuka sig, de kräken.
I de fall gärningsmannen kunde tas på bar gärning, eller om goda medborgare under ed avlämnade vittnesbörd av sådan art att den skyldige kunde fällas kunde den stackars mördaren ändå få lida ett nesligt straff för sitt tilltag. Han kunde antingen åläggas att skifta roller med sin egen slav eller, i särskilt elaka fall, få slava för den herre vars slav han dödat. Detta ansågs vara stor skam, och oerhört farligt.
Naturligtvis skedde det även att enskilda medborgare var missnöjda med den slav de fått sig tilldelade. Även då levde slaven farligt, ty i händelse av död ersattes slaven med en ny, rövad i fjärran land. Dessa dödsfall maskerades dock med stor noggrannhet, eftersom man inte ersattes för sin förlorade egendom om det framkom att man själv bar ansvaret för förlusten.
Införskaffandet av nya slavar – för att täcka upp för de slaktade under året – var en viktig orsak till varför blodet rann så friskt i den gudomliga republikens medborgares ådror: så höll man inavelns och blodskammens förbannelse borta. Resorna under vilka slavmaterialet samlades in var en outsinlig källa till glädje och spänning för republikens unga. Nästan vuxna men ännu omyndiga drog de åstad under ledning av erfarna kaptener – ofta före detta slavar från de länder varåt de styrde sina skepp.
Vid hemkomsten förklarades de som överlevt för fullvärdiga medborgare och stadens gator beströddes med blommor. Överallt var glädje och fest.
Så kunde det gå till i den sjunkna staden.