Autotropa’s Weblog

Igår ägnade vi oss, Micke och jag, åt en smula självkritik. Vad är det egentligen för mening med ett fiktivt land, och varför måste allt vi gör etiketteras och arrangeras som tikitanska projekt?

Frågan är inte alls irrelevant, men vi lyckades snacka oss runt den och kunde ganska snart åter falla in i den sedvanliga panegyriken: vi är bäst, Tikitania är fantastiskt, wow – allt vi gör är konst!

För det första fyller Tikitania en funktion på så sätt att vi på Tikitanias fiktiva territorium kan samla sinsemellan tillsynes disparata projekt och projektserier och därmed på ett enkelt och naturligt sätt åstadkomma korsbefruktningar. Tikitania är ett holistiskt förhållningssätt till världen och vår plats i den – allt vi gör är konst.

För det andra är Tikitania ett företag och ett sätt att idka näring. Tikitania – business as art är en tidig konceptuell slogan. Allt fler aspekter av den mänskliga tillvaron, samvaron etc etc genomsyras av det ekonomiska och alla dess intrikata samband. Det ekonomiska griper också in i det ekologiska, vilket antyds redan av de båda ordens gemensamma rot i grekiskan oikos, som betyder något i stil med hushåll/hushållning. Frågan om hur vi människor hushåller med de visserligen rika men ändå begränsade resurser vi har till hands är enligt vårt sätt att se en av de mest brännande frågeställningarna i vår samtid. Utan att bli alltför profetisk kan man anta att detta kommer att gälla även för vår framtid.

Konsumtion och kommersialism är därför tikitanska intressesfärer par excellence, och vi inriktar oss på det grundläggande, det vi måste konsumera för att inte gå under – mat och dryck. Vad vi äter, hur vi äter och hur och var etc våra födoämnen framställs är frågor vi närmar oss i projekt som Macho och andra näraliggande.

Konsumism och konsumtionsalstrande propaganda, så kallad reklam, är också företeelser som sätts under lupp, inte minst i projektserien Kakavidi. Kakavidi kan också sägas vara vår reklambyrå och vårt pr-organ.

Nå, efter denna utvikning är det dags för det tredje, nämligen den utopiska aspekten. Vi drivs ju av en önskan att saker och ting ska bli lite bättre och kan vi bidra till detta blir vi alldeles saliga. Utopia betecknar alltsedan 1516, då sir Thomas More utkom med De Optimo Reipublicae Statu deque Nova Insula Utopia, ett tänkt idealsamhälle. Utopia betyder för övrigt ungefär ”landet som inte finns” (för en utförligare redogörelse över etymologin, följ länken ovan). Som namnet antyder existerar inga utopier i sinnevärlden – en utopi är per definition en idealbild, ett fantasifoster, en fiktion. Akkurat som Tikitania.

Utopins fiktiva natur är sannolikt en del av orsaken till att de försök som gjorts att realisera idén om idealsamhället slutat i katastrof, i brutala förtryckarstater, teokratier och diktaturer. Visionen av idealsamhället är knappast beständig eller enhetlig utan varierar naturligtvis beroende på vem, varför och i vilket sammanhang utopin fantiserats ihop. Därför förhåller vi oss mycket ödmjuka till vår egen världsförbättrarförmåga. Vi har inga färdiga svar, men vi har många frågor. Vi vill inte skapa en ny (över-)människa – tvärtom vill vi att människan och mänskligheten med alla sina fel och brister och sin begränsade förmåga skall fortbestå, allra helst i en human värld. Vi är överhuvudtaget skeptiska till själva idén om perfektion och oföränderlig fullbordan – inte minst som den enda konstanten i universum verkar vara förändring: stagnation är död utan födelse.

När Tikitania ändå gång efter annan tar plats i sinnevärlden genom de projekt vi genomför är det inte i fix och färdig form – snarare är det ett delgivande av vår undran och förundran i hopp om ett fruktbart samtal, kärlek i överflöd och fred på jorden…

Tikitania lever, Tikitania växer. Vill du bli medborgare? Välkommen; Tikitania har inga gränser.